Albumaktuella Silvana Imam: ”Jag blir snyggare och bättre för varje år” – Café

Spread the love

Silvana Imam berättar om varför hon bröt med RMH, att rappa som 50-åring – och den oväntade kärleken till en självhjälpsguru.


Tom Cehlin Magnusson  | 


Publicerad för 51 minuter sen  | 

Lästid: 6 minuter

Det är få svenska artister som känns för stora för att själva öppna dörren till sitt bokningsbolag, men att Silvana Imam är en sådan artist är det nog få som skulle argumentera emot. I svarta lackbyxor, vågiga armband, Eytys-boots i skinn och en vindtygsjacka från Balenciaga, vars materialblandning andas Solvalla men kostar mer än Victory Tilly, lyckas hon med konststycket att se ikonisk ut även i rollen som dörröppnare.

Silvana Imam i grå halsduk.

Silvana Imam sätter sig ned i en soffa samtidigt som ett tungt snöfall blötlägger hela Södermalms fredagsplaner. Hon ska precis träffa vännen och mentorn Siduri Poli för att planera inför sitt kommande Ted Talk. Hon fingrar på enorma NBA-aktiga ringar som smyckesdesignern Göran Kling har tagit fram speciellt åt henne. En smula skuldmedvetet berättar Silvana om den något oväntade kärleken till den självhjälpsguru vars hårt spända ansikte är som framtaget av CERN-laboratoriet för att bära en trådlös mikrofon: Tony Robbins.

– Han är… jättejobbig, men
det finns många sanningar där. Även om det är mycket ”drick det här téet på
morgonen, sträck på dig…” så tror jag att du kommer utvecklas närmare din fulla
potential om du börjar tänka på sakerna han pratar om. Men om man inte är inne
i det här med motivational speeches så är det bara skitsnack. Men jag är
verkligen inne på det där! Allt från Tony Robbins till DJ Khaled. Men jag är så
jävla rädd, det är så läskigt alltså. Jag har skaffat två mentorer, jag behöver
all hjälp och råd som jag kan få inför mitt eget Ted Talk.

Det är ett späckat schema för den 32-åriga rapparen. Förutom Ted Talk och nya skivan Helig Moder ska hon hinna med att sticka ut på en nordisk turné, och driva sitt nystartade skivbolag. Häromåret kom en film om hennes väg till framgång, och förra året en bok.

– Skivan var klar för nästan ett år sen. I våras och somras så bestämde jag mig för att spela låtarna live för att testa dem där i stället. Men att starta eget skivbolag handlade också om besattheten från stora majorbolag kring streams och siffror. Du reduceras till streams, det är bara… stupid. Jag valde att gå independent för att jag har råd att göra det. Jag ville bestämma själv. Under den här hösten har jag fått lära känna mig själv, och har insett att jag älskar business-biten av musik också. Det är asfett att ta möten och reacha ut till folk som jag inte gjorde förut.

Silvana Imam med sjal på huvudet.

Skivbolaget Naturkraft Silvana Imam startade Silvana efter att ha klippt kontakten med framgångssagan RMH (Respect My Hustle). Musikkollektivet RMH (och sedermera Trans94) var en intensivt lysande brandfackla på den svenska musikscenen. Den korta brinntiden (och den omstörtande musiken) påminde om Beatles, Odd Future eller The Smiths: på bara några år fick artister som Silvana, Erik Lundin, Cherrie, Michel Dida, Adam Tensta och Leslie Tay ned den svenska musikbranschen på knä – och hur Sveriges musiklandskap kommer vara utritat efter den explosionen kommer vi inte veta än på länge.

Häromåret tog det dock stopp. Silvana, Erik Lundin och Cherrie skulle tillsammans kröna sitt segertåg genom Sverige med en stor arenaturné, men bara två månader innan den första spelningen skickades ett pressmeddelande ut: turnén var inställd, och samarbetet med Trans94 avslutat.  

– De fyra åren jag hade med RMH och Trans94 var otroligt bra
och progressiva. Men jag kände bara att jag behövde gå vidare. En person
därifrån har sårat människor och gjort en massa dåliga grejer. Jag fick reda på
det och då bröt jag. Mind you, det här är mitt perspektiv, ingen annans – alla
vi artister är kompisar och allt är lugnt.

Vad var det som hände som gjorde att ni ställde in turnén?

– Det hände inte från en dag till en annan. Vi pratade mycket med varandra, och… till slut så blev det så att vi sa… ”nu sticker vi” till varandra.

Silvana Imam tittar bort med sjal på huvudet.

En sommar för tre år kraschade lokomotivet Silvana Imam.
Efter att ha jobbat varje dag i två år tappade hon greppet, och blev tvungen
att addera en vilodag på schemat. Frågan om den nya rollen som skivbolagschef
kommer ta mycket energi viftar hon bort.

– Det som är grejen är att jag överlåter ansvar, men är
chef. Allt går genom mig, men jag jobbar inte operativt med allting. Visst, hela
den här hösten var jag tvungen att ta reda på vilka alla mina samarbetspartners
var: byta ut vissa, anställa en assistent och en art director. Jag jobbar hands
on med mitt team, men jag sitter inte och gör posters själv liksom. Det är ju
det bästa som finns att samarbeta, jag vill inte göra grejer ensam. Nu får jag
space att göra det jag vill göra.

Du beskrivs ofta som något övermänskligt: en naturkraft, ett väsen. Kan det vara svårt att leva upp till?

– Grejen är att jag är allt det – lika mycket som du eller någon annan är allt det. Jag tror inte på gud som i den kristna eller muslimska läran, men jag tror på att du och jag är gud. Jag vet vad jag kan åstadkomma, och jag tror att vi alla har en gudomlig kraft – men religionen har förvridit bilden och tagit makten från folket. Det jag vill göra är att ge makten till folk: du kontrollerar allt, du är det största som har hänt den här jorden. Jag känner så om mig själv, för att jag känner så om min systerdotter, mina vänner, om dig.

Så det blir inte överväldigande?

– Med den tanken så blir det inte överväldigande. När jag kraschade för att jag jobbade så mycket och inte kunde hantera de stora orden… så fick jag bara lära mig att göra det. Det är väl en insikt jag fick: jag är allt det här som sägs om mig, precis som alla andra är det.

På spåret Helig Moder så rappar du om dig själv i tredje person. Har du ett behov av att kliva ur personan Silvana Imam?

– Folks bild av mig är en figur, då kan jag leka med den figuren. Människors uppfattning om mig är intressant: folk tycker antingen att jag är en gud eller att jag ska brinna upp, typ. Jag leker lite med den uppfattningen, men inget är fabricerat. Allt är ju jag, säger hon och fortsätter:

– Jag vet vem jag är, jag identifierar mig inte med mitt namn, min kropp, mitt utseende, min sexualitet eller min etnicitet. Allt det här som samhället vill definiera mig som, det vill inte jag ska definiera mig. Om någon säger att jag är ful så tar jag inte åt mig av det som sägs till min kropp – men jag är ett medvetande. Jag vill befria folk. Befria folk från sitt ego, och med det menar jag inte vanlig egoism, utan att identifiera sig med allt som har med jaget att göra. Det är inte din sanna natur, jag vet vad min sanna natur är.

Hur har du kommit dit, mediterar du?

– När jag var liten hade jag kort hår, och blev retad för
det. Då fick jag den här tanken om ”hur kan något sånt här definiera mig som
person?” Inuti hände något hos mig. Det är en lång process, när jag sen pluggade
på universitetet så gick jag till zenbuddhist-centret som låg på Söder. När jag
slutade gå där efter några månader så började jag känna ångest över att jag
inte gick där – jag hade börjat identifiera mig som någon slags zenbuddhist. Då
har jag också hamnat helt fel. Meditation händer här och nu.

I en intervju för ett par år sedan så berättade Silvana Imam om sina dikter – något hon skriver på fritiden, men som hon menar är för personliga för att dela med sig av. När skivan inleds med en dikt – även om Silvana menar att den ska ses som en slags bön – är det ett tecken på att något har hänt. De didaktiska och politiska texterna är där som tidigare, men den här gången lämnar hon ut sig själv på ett annat sätt.

– Mina dikter, nu har inte jag skrivit sådana på ett tag, men de är mer… jag behöver inte tänka på… det är läskigt, det där. Men sista låten Jag Ser Ljuset skrev jag på tjugo minuter. Andra artister pratar om att låtar skrev sig själv, jag fick uppleva det med den låten för första gången. Där var jag i nuet, jag skrev i ett state där jag var frustrerad, arg, ledsen, säger hon och fortsätter:

– Det är en sorglig låt, men jag blev lycklig och tårögd när jag lyssnade på den för att jag fick ur mig det: den här sorgen som vi alla går igenom. I mina dikter är det helt ofiltrerat. Och då undrar du, ”är din musik filtrerad?”. Ja, alltså… till viss del.

Känner du att du har ett ansvar när du gör musik jämfört med när du skriver dikter?

– Ja, alltså… eller jag har inte varit så jätteintresserad
av att berätta vad jag går igenom, det är ju bara jag liksom. För mig har det
varit viktigare att berätta vad jag tycker om saker, ge mitt perspektiv på
samhället. Men då med det här albumet så var det viktigare att berätta hur jag
kände. Vi får se, det kanske blir ännu mer sånt framöver. Förmodligen?

Mer dikter, mindre rap?

– Jag känner att jag är som vin och ost, jag blir snyggare
och bättre för varje år. Jag tror att jag blir visare också. Med det sagt, vi
får se om jag tycker att det är kul att vara rapartist när jag är femtio – om
jag tycker det så kommer jag vara det, hundra procent. Håkan fortsätter hoppa
runt där på scenen till exempel. Han tycker ju att det är kul, det vet jag. Om
jag har det drivet så kommer jag också fortsätta. Och det här med politik och
allt sånt, det är evigt. Det är en jättestor del av mig, och jag är glad att
jag nu kan ge en annan del, kombinera det med det personliga. Så ja… vin och
ost, baby.

Silvana Imams album Helig Moder släpps på fredag 15 februari.


Uppdaterad för 1 minut sen

Read More